Klimat

Josefina Valasquez berättar om orkanen Mitch, som drog över Nicaragua 1998, med vindhastigheter upp mot 80 sekundmeter.

Stormen, som dödade 10 000 människor, är ett av de mest skrämmande exemplen på den sorts oväder som blir svårare och vanligare i växthuseffektens värld.

De senaste veckorna har åkare blockerat vägar, oljehamnar och raffinaderier runt om i Europa. Kravet har varit sänkta priser på bensin och diesel – de viktigaste källorna för utsläpp av växthusgaser. Cyniskt kan man säga att de blockerat vägarna för att sådana som Josefina Valasquez ska få ta hand om fler stympade kroppar.

Det är inte representanter för en bransch i kris som börjat bygga barrikader. I Frankrike – där protesterna började – har vägtransporterna fördubblats på 15 år.

I Sverige var bönderna först ut med krav på sänkta dieselpriser. Sedan 1995 har jordbrukarnas årliga kostnaderna för drivmedel ökat med 500 miljoner.

Kanske ser det ut som goda skäl för ett dieseluppror. Men samtidigt har andra förändringar verkat åt andra hållet: de låga räntorna har lett till att räntekostnaderna sänkts med 1,1 miljarder.

Långsiktigt har bönderna allt att vinna på höga priser på bensin och diesel. Det är nämligen de som odlar råvarorna som utgör grunden till de alternativ som just nu ser ut att enklast kunna ersätta de fossila bränslena: spannmål eller trä till sprit, raps till olja.

Höjningarna av bränsle och energiskatter motiveras oftast med att det är ett led i minska utsläppen av koldioxid och andra miljöfarliga gaser. Det är rent hyckleri, eftersom motorvägsnätet samtidigt byggs ut, städerna i allt större utsträckning byggs för bilburna och kollektivtrafiken förfaller.

Istället är de allt högre energiskatterna ett del i övergången från direkta och progressiva skatter på inkomster, till ”egenavgifter” och beskattning av varor och tjänster. 1980 stod inkomstskatten för 22 procent av statens inkomster, 1997 hade andelen sjunkit till sjunkit till 17 procent.

Konsumtionsskatter innebär att de som har minst pengar betalar mest skatt – i förhållande till inkomsten. Därför har bränsleupproret fått starkt stöd över hela Europa. I praktiken handlar det om att de stora transportföretagen utnyttjar ett ofta berättigat missnöje med krympande ramar för att öka sina vinster.

Kampanjen för sänkta bränslepriser är på det sättet mycket lik kampanjen för sänkt fastighetsskatt. Fastighetsskattens andel av statens inkomster steg mellan 1980 och 1997 från 1,5 till 3,5 procent. För många arbetare innebär det extra kostnader som är svåra att klara.

Det de borgerliga organisationer som leder kampanjen mot fastighetsskatten inte vill prata om är att de ökande skatterna beror på stigande fastighetspriser. Det är en beskattning av arbetsfria inkomster, inkomster som de som inte säljer sitt hus eller sin lägenhet inte har mycket nytta av. Det rimliga sättet att komma till rätta med de höga fastighetsskatterna är att införa prisregleringar på fastigheter- att behandla bostaden som en rättighet, inte som ett investeringsobjekt.

I kampanjen utnyttjas arbetarklassens missnöje på ett sätt som i form av höjda fastighetspriser kommer att drabba oss som boende. Som arbetare drabbas vi av mer stress och arbetslöshet eftersom statens minskande inkomster leder till nedskärningar. Som brukare av offentliga tjänster drabbas vi av sämre kvalité.

Med tanke på hur många demonstranter polisen, inte minst i Sverige, lyft bort från gatorna när de protesterat mot biltrafikens dominans är det förvånande hur fort åkarnas krav tillmötesgåtts runt om i Europa. Inte därför att det innebär att socialdemokraterna går kapitalets ärenden, det har vi sedan länge vant oss vid, utan därför att åkarnas aktioner än en gång satt fingret på hur sårbart det moderna ”just-in-time samhället” är. Åkarnas exempel kan komma att fungera som en tändande gnista för andra grupper med andra krav. För det är inte missnöje som saknas – det är exempel på framgångsrik kamp.

Sådana har under de senaste dagarna rapporteras från Frankrike, Belgien, Tyskland…